Jag tror inte ens att det finns ord för den här dagen. Dagen då jag inte vill någonting alls. Men jag försöker leva efter; det blir inte roligare än man gör sig och har därför ändå skaffat planer fast jag faktiskt inte alls är sugen egentligen. Å andra sidan lockar varken säng eller soffa här hemma heller. Inte ens ett långt bad och att få tulta runt hemma hos fina människor osminkad med min älskade för stora skjorta gör att jag blir det minsta pepp. Jag vet varför och jag hatar det.

(var smarta och tänk lite när ni läser ”nej” här under, tänk lite på bokstäver och sånt, bokstäver med en gemensam placering.)

Chockrosa horistoner river in stora tankar innuti,
annorlunda nu

Efter ett och ett halvt år
i övning att analysera
lära sig om livet
och lära sig alldeles för mycket
på dåliga gör inte om det saker

efter allt det
borde jag ändå veta bättre
än att undra mig
sådär galen och från vettet
med varför mobilen
inte vibrerat än
men det gör jag tydligen inte

och känslor
som av huvudet förminskas
bor ändå i magen
men

Dagarna går så snabbt nuförtiden, det som var igår känns alldeles för mycket som förra veckan och det känns alldeles för mycket som för alldeles för länge sedan. Då när jag fortfarande spelade teater, fortfarande var tyst och hela tiden ställde frågor. Den tiden jag inte alls vågade argumentera emot hela klassen. Den tiden då jag var feg och kär. Lite grann som då med för långa dagar, lite grann så är det nu och med all min tidsbrist borde jag glädjas men det går inte riktigt. Det blir så svårt att minnas allt det fina om allt tar så lång tid.

Det känns fint att sitta vid mitt skrivbord, lyssna på p3 och äta frukost ordentligt. Ändå hinner jag i tid till skolan med engelska, vetenskapliga rapporter och att nästan ligga i fas med skolarbetet. Med en gårdag om ganska mycket fantastiskt i minnet. Det känns konstigt att det var så länge sen jag kände mig såhär glad och hoppfull.

skriven alldeles för lång hemifrån 9/7 2008

En milimeter
bara en liten milimeter
mellan penna och papper

hjärnan ville skriva
någonting om det som kändes

om sommaren
som är oändlig
fulländad

om att suddas ut och försvinna
och om något litet som skaver
som krafsar och ber om att få ha sönder
min perfekta sommarballong
men hjärnan vägrade hitta rätt ord

så istället fick jag tänka
på det jag tänker på mest
om jag verkligen duger till

En måndag som måndagar är mest fulla av trötthet och saker som inte går enligt planerna. Men det gör inte så mycket när man lyssnar Regina Spektor och ska sova, då gör inget alls speciellt mycket.

En kväll som denna
skulle jag kunna romantisera
allt som är fult

som att röka utanför porten
med massa kläder
för att jag fryser så helvetiskt
när klockan är för mycket

och att hålla sig vaken
trots tröttheten
för att kunna tänka lite
på vad jag vill

jag slösar gas från tändaren
som är så full av minnen
bara för att eld är vackrare
när det känns såhär
innan jag går in
och försöker skriva någonting
som kanske gör att det känns lite bättre
eller så

Jag låter mig bli lite uppfylld av poesi och dricker årets första julmust. Överger helt pluggandet för kvällen och förbereder mig på en jobbig morgondag. Vill förtillfället spränga jorden och alla dess invånare som låter alla världens hemskheter fortgå. Samtidigt som tankar på allt det där hela tiden dyker upp trots att jag inte vill.

På min bokhylla
som är lite för fylld med dåliga böcker
står tre vykort med vackra svartvita motiv frånparis
där modellerna visar bröst
men lyckas behålla värdighet

och jag undrar
när
eller om
jag blir säker på vad jag vill
nu mest bara gör jag
och det får bli som det blir
men tänk om det som blir blir fel

jag har saknat dessa cirklar
trots att min avsky
inte går att klä i ord
som gör den rättvisa