Det var en gång i ett annat liv (6)

[Mitt liv, förut fram tills nu]

 

Ett snitt på mitten, mellan står jag

Jag minns en lycklig barndom.. jag minns kalas på gården med gräddtårta. Jag minns solsken och leenden, jag minns det gula huset som var symbolen för allt tryggt och glatt.

Det var i ett gult lägenhetshus i Traneberg som jag växte upp, dörrarna mellan familjerna var alltid öppna. På gården var det alltid solsken och för lite gräs.
På andra sidna vägen låg parken och längre ner på gatan kinsesen, den lilla affärn där vi alltid köpte vårat godis på lördagarna.
På balkongen fanns det blommor och i fönstrena gardiner, på gården stog det tallar och i alla lägenheter bodde barn i samma ålder. Vi var alla vänner.

Mamma hämtade mig tidigare från dagis en dag för att köpa glass på glassbilen, jag var så glad. När det luktade vår städade vi på gården, gick man på gatan utanför kunde man se bladen spricka upp ur knopparna på busken. Då gick vi alltid ner till blomdalen och doppade fötterna i bäcken, sen skrek vi från klippan. Alting i den världen var så mycket större än vad det är nu.
På vinterna byggde vi alltid snögubbar, en gång glömde jag täckbyxor och mina ben blev röda av köld, då blev jag placerad i varmt badvatten.

Det var lätt att hitta gömställen på gården, lätt att hitta överallt. Vi tog oss fram, osynliga för omvärlden. Det var alltid solsken, utom en gång. Då var det kväll och grannens katt låg blodig vid vägkanten, med tårade ögon såg hon hur den bars bort i en svart sopsäck.
- Hej då tjockis..
Mina tårar trillade ner i pyttipannan.
Men alltid annars var det solsken, små legobitar gömda i en fårskinnsfäll och uppskuret äpple på kvällen.

Jag vet att det inte bara var såhär men det är vad jag minns. Tänker jag tillbaka lite nogrannare så sticker solen mig i ögonen och mest är det mulet och mörkt. Det är nästan alltid kväll, det är alltid tårar, skrik och besvikelse. Jag förstog nog aldrig då vad det var som var så fel, eller ens att det var så fel. Att blommorna på balkongen var en fasad och att ommålningen var en flykt från verkligheten.

Jag älskade er verkligen, ni var gudarna i min värld och jag var eran lilla skyddsling. Ändå minns jag min lilla arm runt din stora axel när du skakade i gråt. Jag förstår nu att det måste varit ett helvete med honom, det är ju därför det är som det är idag..
Å andra sidan är du, pappa, en bra människa egentligen. Jag minns hur ledsen du var den kvällen i köket på golvet när du grät. Då var det natt, alltid natt. Altid mörkt.

Alltid solsken och mörker, vilken jävla tigerkaka..

 Sommaren är något av det vackraste jag vet

Det var en de där oändliga somrarna på landet. En av de somrarna då det alltid var solsken och vi åkte ut med båten på dagarna.
Just den sommaren bodde vi i det stora huset av någon anledning som min lilla hjärna inte hade uppfattat, inte i boden som vi brukade. Vi var bortbjudna en kväll, vi skulle på middag till några andra på ön.

Det var inte bara vi som var dit bjudna, det var ett långt bord. Från min plats kunde jag se pappa vid bordets kortsida, mamma satt bredvid mig.
Alla runt omkring mig skrattade och det stog mat på bordet. Jag var mätt, duken var vit, ölen var upphälld i tillbringare och pappa sträckte sig efter en när mamma reser sig.
- Vi går hem nu
Pappa sitter fortfarande kvar.

Skymningen på Kråkmarö är så vacker, den låga solen speglar sig i gräset och det är ett svagt surr i luften. Det är svalare, tystanden är mer kompakt. Man hör ljud som ekar, en ko som råmar, ett högt skratt.
Gräset kittlar en på benen, dörren behöver inte låsas. Vi är från stan, det här är ett paradis,

Det skulle kunna vara ett paradis, om det inte vore för råttorna på vinden och fuktskadorna i köket. Den långsamma spisen och det höga gräset, ormarna och fästingarna. Det är ett paradis, i våran lilla dröm är det alltid ett paradis.

Efter den korta promenaden tillbaka till huset så gör vi oss iordning för sängen. Jag kryper ner bredvid mamma i den gamla dubbelsängen som vi har bytt nu.
Det är inte skymmning längre, det är mörkt. Då är gräset bara blött och luften ännu svalare, nästan kall fastän det är sommar. Ljuden hörs starkare, korna råmar fortfarande, skratt kan fortfarande höras.
Det knackar på dörren.

Jag kan, gömd bakom mamma, se pappa stödjas av två grannar. Läggas i sängen för att sedan resa sig, knappt förmögen att stå på benen. Mammas oroliga röst.

- Vad är det, behöver du spy?
Han mummlar, glömmer bort den låga dörren och slår i. Blod i panna.

Det här är bara ett minne, ett minne som flyter ihop med flera. Alldeles för många. Minnet har bleknat med åren, både hos mig, mamma och pappa. Men ärret efter blod i panna finns fortfarande kvar, det är en del av honom liksom minnet är en del av mig. Även om vi inte ses mer..

 Att bli omhändetagen är mysigare än man tror

Det var bubblor i tapeten i mitt rum. Små, små bubblor som stack ut ur den vita tapeten. Jag gillade det inte och mamma och pappa gillade det inte.
De hade samma sorts tapet i sitt rum och nu skulle den bort. Dubbelsängen flyttades ut i vardagsrummet och golvet byttes ut, väggarna målades mörkt lila.
Utrymmet där min spjälsäng en gång hade stått ersattes med en stor garderob i mörkt trä och suddigt glas på dörrarna, jag avgudade den där garderoben. Kanske just för att den var så stor och mörk eller bara för att den var ny, annorlunda. Kanske bara för att jag var liten.

Jag gick i tvåan när mamma och pappa renoverade sitt rum, de hämtade mig fortfarande på fritids. Jag brukade vara kvar nästan sist ibland.
Det var jag den här kvällen, det var vinter, kallt och mörkt utanför. Men kylan var inuti också, jag skakade och darrade och försökte låta glad när jag satt och ritade i ritrummet.
Det gjorde så ont i kroppen. Det enda jag kan minnas är hur gula lamporna var och hur kallt det var och hur ont det gjorde.
Sen kom mamma och pappa, jag var sjuk men vi var tvugna att åka och handla. Så bilen förde oss till B&W -innan det blev coop forum.
Pappa köpte en film till mig, en som jag fick välja själv. Det var orange omslag och den tredje filmen i serien om Adam & Eva – stulna biffar och förlorade kyssar hette den.

När vi kom hem las jag i sängen ute i vardagsrummet under två täcken och kollade på film. Men ögon var så trötta att de inte gick att hålla öppna och jag somnade där.
Jag kan inte minnas när det var, om det var samma kväll, natt eller dagen efter men helt plötsligt stod en storbystad dam och börjde sig över mig jag slog bort henne.
En liten stund senare satt alla mina klasskompisar på hyllor runt mig och tittade ner. Och långt där borta kunde jag se en gigantisk våg komma emot mig – Jag skrek!
Fort var mamma där med sin lugnande röst och försiktigt hand på min panna, hon lugnade ner mig och allt blev bra igen.

Men det var aldrig några andra männsikor i lägenheten och det var aldrig någon våg som slukade mig. Jag hade bara feber, så hög feber som jag aldrig haft förut. Det är jag glad för.

Jag tröttnade ganska snabbt på den där loftsängen

Jag hade önskat mig en loftsäng en jul och som de flesta jular fick jag vad min önskelista begärde. Liten som jag fortfarande var då så låg jag högt uppe, om jag satte mig upp och sträckte ut handen kunde jag nudda taket.

Den här kvällen var inte pappa hemma. Mamma var vaken, jag var vaken fast hon trodde nog att jag sov.
Lamporna i mitt rum var släckta men det var inte mörkt, gatlyktorna från trottoaren utanför lyste in och förvandlade nattvärlden till grå. Genom dörrspringan sågs det gula ljuset från resten av lägenheten.

Egentligen borde jag ha sovit och egentligen borde jag ha gråtit och egentligen borde jag ha hört liknande många gånger, både innan och efter. Men det gjorde jag aldrig, jag vet bara att pappa var full och mamma var arg. Jag var nog lite rädd tror jag.
Pappas röst var smått desperat över att komma ifrån lägenheten igen, mammas ännu mer desperat över att hålla honom kvar. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte sova.

En annan sommar

Jag älskade min pappa. Och jag älskar honom. Vi brukade göra egna semestrar på somrarna, bara han och jag, en bil och oräkneliga vandrarhem. En gång åkte vi ner till Kivik, i Skåne. Vandrarhemmet vi bodde på hade torn men var inte ett slott, tillbyggnaden var sjuttiotal och jag höll med när pappa sa att det var synd på ett så fint hus.

Vid stranden var det alltid vågor och alltid kallt. Jag brukade rulla mig i strandkanten när termometern visade fyra grader. Det fanns ett naturreservat där också, jag gick där en hel dag i tofflor gjorda av jeanstyg även fast pappa velat att jag skulle ha andra skor.

De somrar jag hade när jag var liten, det är fina somrar. Det är landet och bad och båtturer. Det är att krypa upp och bli värmd av solen och av starka, vuxna armar när man badat. Det är middagar, skratt, familj, timmar och åter timmar av resande med bil runt i Sverige.
Det är fint och precis så som man ska minnas somrar som barn.

Men det finns en annan sommar, det finns många andra somrar. En av dom var en bilsemester med pappa, den här gången över till Danmark.
Vi skulle gå på tivoli och vi bodde på Scandia, där fanns det lekrum och tv-rum och sängarna var sköna, de hade blommiga överkast.
Det fanns en bar på nedervåningen, där fanns det svarta små runda bord och svarta små stolar. De serverade öl i höga raka glas och dom såg precis ut som i ölreklamerna med en perfekt vit rand av skum högst upp.
Och redan vid tio års ålder kunde jag känna igen lögner, redan då föddes den där oroliga, rastlösa känslan i magen trots att jag fick gratis glass och det fanns tecknad film. Men trots att jag egentligen borde haft det mysigt gick jag upp på rummet och ringde receptionen som skulle be pappa komma tillbaka, danska har aldrig varit svårare.

Jag älskar pappa, inte bara för att han har humor, är någon av de snällaste och gulligaste och har en otrolig förmåga att övertala människor. Jag älskar honom för att han alltid går att lita på. Nästan alltid.
Han hade lovat att spela memory med mig den där kvällen men när han kom tillbaka kunde han inte spela memory. Jag tvingade honom trots att han luktade konstigt och trots att jag visste att allting var så fel som det någonsin kunde bli just då.

Dagen efter övertalade han vakterna att vi skulle få gå in gratis på tivoli. Men han åkte ingenting med mig, han var alltid någonannanstans när jag skulle vinka.

Broar till tryggheten bränns
Vi hade värmegolv i hallen nu och i badrummet. Kaklet där inne var blått och påminde mig om snöstorm, hallgolvets kakel var orange med mycket större rutor än i badrummet.
Köksväggarna var gula även fast det inte syntes, det var så lite gult i färgen att den såg vit ut.
Jag var nio år och renoveringen av lägenheten var precis klar.

Köksbordet hade jag en gång slagit en kniv i när jag blev arg, det delade sig som smör. Då blev pappa ännu argare.
Men den här dagen var inte pappa här. Mamma och jag satt mitt emot varandra vid köksbordet, jag vänd mot fönstret. Det var mulet ute, diskbänken var rentorkad och blänkte i lampljuset.

Det var tyst och tickljud från en väggklocka skulle ha passat in men vi hade ingen sådan. På gårdsplanen utanför låg det bruna barr och löv men jag tror inte att det var höst.
Det var tyst. Det var väldigt tyst. De skulle skiljas. Det var tyst. Det var väldigt tyst. Vi skulle flytta ifrån det gula lägenhetshuset i Traneberg där det stod Yvla på väggen.
Att mamma och pappa inte skulle vara en enhet var nog klart för mig redan innan det men att jag inte skulle bo, leva och dö på porfyrvägen 5 var för mycket för mitt förstånd.
Jag stod och jag grät och jag skrek. Men mamma vet. Hon vet hur man ska göra och tillslut satt jag mittemot henne igen, mycket mera vuxen än minutrarna innan.
Sedan dess blev ingenting som vanligt.