bolibompa

Förortspojkar klär sig i kvinnokläder och däckar i soffor, själv höjer jag upp mig på en piedestal i jämförelse. Går in i det där med svennevänstern och känner mig speciell igen. Men faktiskt får jag unna mig det, i alla fall idag, när det enda jag orkar göra eller ens tänka på är svt’s barnprogram och choklad. Det blir mörkt för snabbt utanför fönstret, i min spegelbild pratar jag med Joel Kinnaman. Undrar om jag börjar förlora greppet igen bara för att. Jag väntar inte längre vid busshållsplatser, är inte på väg någonstans, står mest bara ut. Blommiga klänningar på golvet i mitt rum och jag har inte ens någon lust att ta på mig dem. En månad brukade vara ingen tid alls och om det fortfarande är det förstår jag inte hur vi ska hinna.