ja skadas, nej ge dig aldrig hän

Efter ett och ett halvt år
i övning att analysera
lära sig om livet
och lära sig alldeles för mycket
på dåliga gör inte om det saker

efter allt det
borde jag ändå veta bättre
än att undra mig
sådär galen och från vettet
med varför mobilen
inte vibrerat än
men det gör jag tydligen inte

och känslor
som av huvudet förminskas
bor ändå i magen
men

lite förmyckettankar

Dagarna går så snabbt nuförtiden, det som var igår känns alldeles för mycket som förra veckan och det känns alldeles för mycket som för alldeles för länge sedan. Då när jag fortfarande spelade teater, fortfarande var tyst och hela tiden ställde frågor. Den tiden jag inte alls vågade argumentera emot hela klassen. Den tiden då jag var feg och kär. Lite grann som då med för långa dagar, lite grann så är det nu och med all min tidsbrist borde jag glädjas men det går inte riktigt. Det blir så svårt att minnas allt det fina om allt tar så lång tid.