Jag blir så chockad över allt jag en gång känt. Att så mycket saknad och ledsamhet kan ha bott i det positiva näste som kallas min kropp. Tillsammans med Lars Winnerbäck och ord från gamla tider blir den här dagen så full av deja vu och känslor som bor i magen men som inte kan hållas fast av några ord på rätt sätt. Lite som det jag en gång kallat orolig mage men ändå mer som åska när det varit vackert väder för länge.
Jag försökte beskriva känslan av regn mot mina armar förra veckan, försökte beskriva hur vattnet arbetade tillsammans med himlen och skapade en så vacker bild att jag tappade andan, inte kunde gå därifrån och insåg att jag fortfarande saknar dig. Att allt är som förut, allt som jag hatat, allt jag vill knyta upp. Kom och knyt upp med mig, det är ensamt här. Kom och knyt upp med mig. En del saker går inte att sätta fast med ord. Inte rättvist.
