.

jag har startat en ny blogg:

http://enannanfas.tumblr.com/

.

Jag kanske har startat en ny blogg.

torsdag

Jag borde pigga upp vädret med en vacker klänning idag men jag har inga vackra klänningar som jag vill ha på mig just nu och det här kanske bara är en sådan dag då man stannar hemma från skolan, fast kanske inte ändå. Låt oss studera naturkunskap och ignorera att sommaren sväller utanför, att några andra håller handen och att jag är allergisk mot pollen och lite förkyld. Det blir ju bra till sist har vi bestämt. Det blir bra tillsist.

Det är inte så lätt. Inte alls ändå. Men vi försöker. Så gott det går. Och till slut. Kanske. Nej.

je déteste tout

Äsch. Allt blir ju bara sådär hopplöst i alla fall och det regnar och jag gråter nästan och. Vad ska det tjäna till egentligen? För jag kan inte prata franska, jag är fattig, har för lätta fotavtryck och hon är en sådan där som har nästan 100 profilbilder på facebook. Säkert tuggar hon frukttugummi också. Jag tänkte ju äga all blommiga kjolar i hela världen och klättra till den översta stegpinnen, släppa taget. Men nu spelar det ju ingen roll, jag kan ju inte ens skriva någonting längre, kan knappt något alls. Äsch.

mattelektioner

Jag skriver inte i mina block längre, jag skriver knappt alls och även fast jag känner igen mig där i spegeln känner jag inte igen mig alls. Vart är vi på väg? Svaret på vart jag vill vara på väg är väl kanske en förutsättning för att svara rätt på det men jag vet just ingenting. Precis som vanligt och som jag sagt genom tusen nätter. Det finns för mycket och görs för lite. Jag bor i korridorer kantade med minoriteter och försöker återigen men det blir liksom inget resultat. Blir bara avtackad med trötthet och halsont. Avtackad, nerknackad, sönderhackad.

jag vet inte om det går något mer.

Det är för tungt i bröstet, det är för energilöst i ögonen. Det är för lite tid, det är för mycket. Livet bara rinner genom fingarna och hela världen blir en illusion med göna blad och +5 på termometern. Jag fryser igen. Jag längtar igen. Och efter vad? Visst är jag hemma igen men pusselbitarna faller inte på plats, de passar inte i varandra, färgerna går inte ens nästan i samma skala. Sällskap av himlen och odiskad disk. När vänder allting om och blir mer än fruktkorgen, papprena, planeringen.

bolibompa

Förortspojkar klär sig i kvinnokläder och däckar i soffor, själv höjer jag upp mig på en piedestal i jämförelse. Går in i det där med svennevänstern och känner mig speciell igen. Men faktiskt får jag unna mig det, i alla fall idag, när det enda jag orkar göra eller ens tänka på är svt’s barnprogram och choklad. Det blir mörkt för snabbt utanför fönstret, i min spegelbild pratar jag med Joel Kinnaman. Undrar om jag börjar förlora greppet igen bara för att. Jag väntar inte längre vid busshållsplatser, är inte på väg någonstans, står mest bara ut. Blommiga klänningar på golvet i mitt rum och jag har inte ens någon lust att ta på mig dem. En månad brukade vara ingen tid alls och om det fortfarande är det förstår jag inte hur vi ska hinna.

!

Västerås går aldrig ur kroppen riktigt för det var då det började, eller slutade, eller kanske bara blev något nytt. Källare och glädje och ord jag vill spara i askar. Det är fint att kunna hålla dig i handen och gråta för att det är över och fint att våga andas igen, kunna skratta igen. Kanske är det såhär det ska vara och jag bara hade glömt det. Att vara hemma.

det är bara stjärnor som minns

Jag vill få spännande mejl som lyfter upp en blodåder i taget och släpper ner den så att det stänker lite blod på väggen och gör den vacker igen. Alla orden där har bleknat, alla ord jag karvat in och viskat in i väggen. Jag vill kasta mig utför någonting utan att veta vart fötterna landar, som en fallucka i golvet bredvid en sovande, dreglande hund. Jag behöver draget i magen och händer runt midjan och fladdrande kjolar och dansbanor och liljekonvaljer och cigaretthållare och en gul kappa. Jag behöver en röd cykelkorg och en rutig filt och ett par skyhöga klackar. Jag vill bocka av saker på min att göra lista så att jag kan slappna av i solen och vara spontan igen. Alla små bleka ord ska ut ur tapeten och brännas föralltid, för det går inte att ha dem där. Inte när världen återigen blommar i takt med mina klänningar och jag skrattar för första gången på en vecka. Det är så lätt att glömma hur allting är. Och hur det kan bli.